Ätstörningar

Dag från dag så ser vi bilder i tidningar på tv och även i verkligheten om att idealen bland tjejer är att man ska vara som en barbie med geting midja långa smala ben och så, men kan vi verkligen se ut som barbies?
Vi människor är skapade för att vara olika och se ut på olika sätt.
Jag har alltid varit smal så jag kommer ihåg den dan i 1an på gymnasiet då jag såg 59kr på vågen var dan jag bestämde mig för att aldrig nå 60!
Jag slutade äta tränade som en galning, och vägde mig efter varje bit jag åt, jag hade liksom panik av att gå upp 5gram och var tvungen att gå ut ta en promenad eller skynda till gymmet.
När vågen sen började visa mindre så vart jag glad och ville bara att den skulle visa mindre.
Men en sak jag inte tänkte på var att jag inte kunde få ett slut på denna våg besatthet utan jag såg kilona rasa mer och mer och jag ville bara fortsätta. Mina kläder började falla av mig, min bh kunde jag inte ha längre för hade i princip inga bröst ...Men märkte jag att det jag höll på med va farligt?
Svaret: Nej jag börja höra kommentarer från vänner bekanta att jag hade blivit en pinne att jag borde äta mer ,men det var inget jag tog åt utan jag va glad att alla tyckte att jag va smal och tänkte men oj de är avundsjuka.
Jag kommer ihåg en dag då jag kommit hem från skolan och såg att mamma pappa satt vid matbordet och väntade på mig...
Dom hade fått samtal från skolan att jag inte äter nåt och istället för att gå på lunch så tillbringade jag min tid på gymmet.
Mamma och pappa blev oroliga för mig och ville att jag skulle förstå vad jag höll på med , men jag såg inte den bilden som de fick av mig utan jag tänkte me -2kg till sen är jag nöjd.
Min ätstörning hade gått så långt att jag nu vägde 45kg... jag hade ingen matlust alls jag kunde inte sova och jag frös jämt och ständigt..Det var då jag förstod att nåt var fel och tänkte okej nu kan jag börja äta normalt.
Fast de kunde inte jag göra längre för varje gång jag hade ätit nåt så ville jag bara spy för min kropp hade glömt hur man tar emot mat.
Nu så går jag i 3an och är numera frisk från anorexia.. eller frisk blir man ju inte helt utan matkontrollen kommer ju alltid sitta kvar i mitt huvud men nu så har jag lärt mig att tycka om mig själv och min kropp.
Så ni som vill börja banta eller känner igen er i min historia så tänk till lite innan . Ni är fina som ni är, och kom ihåg nyckeln till att bli omtyckt av andra är att först kunna tycka om sig själv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback