Det kan hända vem som ( det hände mig)

Förra sommaren är nåt jag aldrig kommer glömma , jag hade slutat 2an och skulle börja 3an och hade planerat ut mitt sista sommarlov i detalj. Skulle åka utomlands med familj skulle bada , sola och umgås med vänner och hade även lovat mig själv att ta tag i mitt liv och tagga ner med festandet..
Men planerna ändrades hastigt då mamma och syskonen åkte iväg på semester utan mig pappa , fast farmor kom till oss så jag spenderade dagarna med henne. Jag kände just då att jag äntligen va lycklig och mådde bra och hade bestämt mig att satsa på plugget och bara njuta av de sista som va kvar av 2010.. men det verkade som att ödet hade andra planer för mig... eller ödet vet jag inte om de va men det sägs att allt inte bara händer si och så utan de ligger en mening bakom.
Jag visste ju själv att jag hade förfallit svikit familjen,skolan och vännerna då förra året bara gick ut på att festa och festa jag såg liksom inget annat och allt kändes så mycket enklare med alkohol i blodet.
Orsaken till detta var att det hände nåt med mig vintern 2009 och jag kunde liksom inte se framåt utan jag sjönk ihop och klandrade mig sjäkv för det inträffade.
Tillslut så lärde jag mig att leva med de och insåg att det skulle bli bättre och att det som hade hänt inte va mitt fel.
Så sommaren 2010 skulle bli en lycklig sommar och de skulle bli en sommar jag aldrig skulle glömma... jo det blev den allt , min sommar blev inte som jag ville och dessa brutala minnen kommer att förfölja mig hela mitt liv fast jag lär mig att leva med dom men det kommer dagar då minnen kommer tillbaka och jag känner ångest... stark ångest ibland så känns det som mina lugnor punkteras och att jag kämpar för att få lite luft.
Tankarna som flödar i mitt huvud:
Vad tänkte du med?
Du blev varnad gång på gång men du va så naiv att du ville se för dig själv hur personen va?

Det hade hänt så mycket grejer i mitt liv innan och händelsen från 2009 kom tillbaka då och då så jag kände att jag inte riktigt pallade att hantera allt detta och jag ville bara bort..
Men så kom den dan då jag trodde att allt skulle bli bättre... men allt vart skit va bråk med päronen osv och jag tappade orken och då slog de mig i huvudet att jag skulle testa gränser jag skulle göra nåt jag aldrig vågat förut... jag va ju för sjutton 19år gammal..
När jag läser boken "Blondie och ser filmen "taken, human trafficing de e då de slår mig och tårar börjar rinna ner de e då jag inser att mitt liv va nästan de samma för 1år sen.
Att jag ska jämföra mitt liv med folk som har utsatts för sexuella övergrepp och folk som sålts som sexslavar... då kan man undra vad som egentligen hände mig...
Att bli inlurad i sexhandeln och bli påtvingad att ha 12 kunder om dan de e bara hemskt och jag har alltid undrat hur kan man vilja leva efter nåt sånt och har man nåt värde kvar eller ses man bara som trash av omgivningen?
Human trafficing karaktären "Helena" hon påminner mycket om hur förra året blev för mig.. hon träffade en kille som hon fick bra kontakt med och de blev kära och han bad henne att komma till Vienna och hälsa på honom .. men hon hade inget pass men de löste sig och så köpte hon en biljett och träffade sin (den hon trodde va henns drömprins) men det blev en spänd stämning då de kom fram till ett hus och hon tänkte först wooooow! innan hon gick in i ett rum och såg mdrasser på golvet och massa tjejer... innan hon hann vända sig om så va de försent och hennes drömprins hade bara lurat henne för att få in henne i sexhandeln...
Man känner sig nog jävligt dum när man inser att den du trodde tyckte om dig bara utnyttjade dig... och man tänker hur dum kunde jag va klart att det va för bra för att va sant...
Det som hände har hänt och det går inte att få det ogjort.. men det var så brutalt att jag tillslut ville ge upp och de va då jag gjorde de som skulle få mig att somna in och slippa detta lidande, jag tog fram 15 tabletter och skjöljde ner allt med vodka och la mig på sängen och lyssnade på Whisky lullaby.. jag tänkte på allt som hänt och tänkte att snart skulle detta vara över .. jag va även rädd för att släppa taget och jag tänkte att familj och vänner skulle första varför jag gjorde detta.
Sista jag kommer ihåg innan allt blev svart e att jag ställde mig upp för att stänga fönstret och sen kännde jag att allt började snurra och ... nästa som sker är att jag vaknar upp på sjukhuset och ser alla sladdar fästa vid mig och då kommer läkaren och säger varför gjorde du detta? Varför ville du ta ditt liv?
Men även när jag fick chansen att svara och berätta om vad jag vart med om så valde jag att hålla tyst...
Då när jag öppnade upp mina ögon och såg att jag hade överlevt så tänkte jag att det kanske inte va värt att göra detta och vem sa att jag inte kunde få ett bra liv ändå?.
Jag pratade med många psykologer men ingen av dom fick nånsin veta om vad som hänt mig men dom lyckades ändå nå fram till mig och jag insåg att jag va värd mitt liv och ingen skulle ta det ifrån mig.
Det var då jag bestämde mig för att greja skolan och en dröm om att åka som au pair förverkligades med och efter allt skit så lyckades jag hitta min väg upp och jag lät aldrig någon att ta ner mig igen.
Jag väljer att inte tala om det jag fick vara med om men jag vet att många kommer förstå ändå och jag vill bara säga att om man tycker att livet e skit typ att man inte får den nyaste iphonen eller att tjejkompisens pojkvän e mkt snyggare än din egna och du tycker att dina VG e inte värda nåt... då säger jag så jag klagade på mycket i mitt liv men jag hade verkligen allt då och sa jämt att mitt liv va skit och att alla hade det så mycket bättre...
Helvetet jag fick sen , brutaliteten och kränkandet jag fick uppleva det tror jag inte att någon vill... så klaga inte på era liv och säg inte att allt är åt helvete , om ni varit i min situation då hade det vart ett helvete och ni hade önskat att få dö och ni hade önskat att få bli älskade.
Jag har varit på botten och jag har upplevet ett helvete och jag ville ge upp, men jag gjorde inte det utan jag kämpade mig uppåt och en vacker dag så kommer jag komma upp på toppen och visa alla att ni får inte mig att ge upp utan jag kämpar och slåss för en framtid.
För vilket helvete jag än upplevet så är det inte försent att få en fin framtid.
SLUTA ALDRIG HOPPAS,SLUTA ALDRIG BE,SLUTA ALDRIG DRÖMMA, FÖR UNDER SKER

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback